Zoom world!

Vissa dagar behöver jag bara skölja mig själv och mina ögon med något som inte kräver så mycket av mig. Dagar då jag läst för mycket, tänkt för mycket. Vissa sysslar med avslappningsövningar och yoga, andra med extremsporter och klättrar i berg på jakt efter sig själv och den ultimata avslappningen.

Jag är lite för stel för yoga och alldeles för feg för att klättra i berg. För mig funkar det oftast allra bäst med att titta på de jag kallar zoom-klipp. En bild som du kan zooma in i hur långt helst, bilden expanderar och visar nya saker hela tiden.

Såhär kan det se ut:

Jag kan inte förklara varför, men det får mig lugn och jag slutar fundera så mycket. Jag känner mig som ett barn igen när jag går djupare och djupare in i bilden. Det väcker en stor nyfikenhet hos mig – vad händer härnäst, vad kommer bilden att bli nu?

Det här finns i matematiken och naturen också. I matematiken kallas det fraktaler, där delen är helheten och helheten är detsamma som delen. Tydligen kan man räkna fram fraktaler med hjälp av olika formler och algoritmer, det är inte mitt starkaste fält det där.

I naturen vet jag inte vad det heter, men tanken är alltså att varje del av till exempel en blomma, ser ut som en egen liten blomma och på den sitter ytterligare blad, som i sin tur ser ut som en växt och på den växten… ja ni fattar.

Jag har försökt att skapa sådana här evighetszoomar själv men inte riktigt nått ända fram. Det jag gjort lugnar mig inte alls på samma sätt. Kanske krävs det att någon annan gjort det och jag själv inte vet vad som kommer.

Så är det vid många tillfällen i livet. Överraskningen är nyckeln. Du kan inte kittla dig själv. Eller skrämma dig själv, om du inte råkar se dig själv i spegeln mitt i natten. Och om jag vet hur något är skapat så förtar jag samtidigt stora delar av illusionen.

En trollkarl ska aldrig avslöja hur han utför sina trick. Och det är för publikens skull. Efter att ha bytt ut magi mot fakta finns ingen återvändo. Kanske är det vad som menas med att växa upp, men det låter nästan för sorgligt. Jag hoppas att jag kan behålla min nyfikenhet och okunskap länge till. Om jag lever mitt liv utan överraskningar och utan att göra saker som jag inte kan så kommer jag aldrig att utvecklas. Jag stagnerar och blir den jag alltid varit. En stenstod utan mål och riktning. Usch det låter hemskt.
Och det är när jag fastnar i sådant här grubbleri som jag behöver frikoppla min hjärna en smula.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*